tisdag 21 februari 2017

Vintern kom tillbaka


Vintern kom tillbaka till oss. Så vackert allt blev, vitt och gnistrande. Extra vackert är det när solen lyser. Tog mig idag en liten promenad, bara kring vår gård. Strosade runt bland allt det vita fina.



Berget är så vackert då varje gran är täkt av snö.




Visst är den förresten fin den nya postlådehållaren som vår granne gjort och som du kan se där nere i hörnet. Jag tycker den är jättefin! Vackert är också de vitklädda träden mot den blåa himlen. 



Detta är något av det vackraste jag vet. Snöfrost på grenar. Tror jag har miljoner bilder på just det.



Ja inte har vi mycket snö, det går utan några svårigheter att ta sig vart man vill i skogen. Vilken knepig vinter.


Tycker mycket om denna del av skogen, väldigt trolsk av sig.









Inne känns det så trivsamt då solen lyser. Jo visst allt damm och alla smutsiga rutor syns extra tydligt, men det gör mig inte så mycket.


Några rosor har skrumpnat ihop, men de är faktiskt fortfarande fina på sitt sätt.



Tjejens hår glittrar i solen och blir så där elektriskt som det lätt kan bli om vintern.  



Tittut! Det stack visst upp en liten galning där i soffan.


Grönt och turkost, det är allt bra fina färger och passar dessutom väldigt bra tillsammans. 


En liten änglakör hänger i tvättstugan. Jag vet inte, hur ärlig ska man egentligen vara på en blogg? Hur mycket kan man egentligen berätta om sitt mående utan att vara totalt utelämnad? Jag tycker att det är svårt.
Jag mår ju som ni redan vet upp och ner hela tiden. Just dessa dagar är det ner. Jobbade min första helg, vilket gick hur bra som helst, men dagen efter vill jag inte ens tala om. Psykisk ohälsa är fortfarande inte lätt att tala om, ändå är det så många som lider av det. Jag vill inte att det ska vara något att skämmas över. Men jo, det gör jag. Det är bara så.

"Hur är det med dig?"
"Jo tack för frågan, rätt skit faktiskt."

Nej, kanske inget man svarar. För det är ju inte så lätt att svara på. Jag har jättesvårt att prata om mitt mående. Skriva går ju rätt hyfsat, men att prata, nej det är svårt. Det finns inte många som jag vågar eller kan säga hur det egentligen är.
Men för det mesta är det faktiskt riktigt bra och det är bra.


torsdag 16 februari 2017

Snygga ben


Mitt absoluta favoritplagg är leggings. Mjuka sköna och passar till tunikor, klänningar och långa tröjor. Hatade när jag var liten att bära klänning. Nu har jag förstått varför. Inte var det på grund av själva klänningen, nej det var på grund av de eländiga strumpbyxorna man skulle ha till. Sådana där åtsittande, kliande som hela tiden hasade ner. Usch, jag får hurven av bara tanken.
Nu älskar jag klänningar. Att ha snygga ben gillar jag också. DÅ menar jag inte själva benen i sig utan det de är klädda i. Gärna färgglada, mönstrade tajts.
Vad tycker du om att klä dig i?


Den här lilla färgglada galningen alltså. Tänk vilken tur jag har som fått henne till min. I alla fall till låns. Hon kan göra en totalt galen. Men allt hon behöver inte göra mycket för att man ska smälta till en liten pöl och glömma all ilska. Så gruvligt söt!



onsdag 15 februari 2017

Alla hjärtans


Ni har hört det förr, men jag säger det igen. Jag tycker så mycket om mina små hjärtepajformar. Nu så här i hjärtetider passar de ju dessutom alldeles ypperligt att baka ner en liten kärlekshandling där i.
Min man är som tokig i paj och dessa tre väntade honom i kylskåpet i går kväll att mumsa på medans jag knegade på jobbet och han satt urtrött och less efter att ha lagt ungarna själv. Smulpaj i alla tre, men med äpple, kanel och socker i en, blåbär i en och hallon i den sista.






Så enkelt, men så sjukt gott.


Jag fick, av min man denna urtjusiga blomsterbukett. Jag är så fånig och blir så urbota besviken om jag inte får blommor på alla hjärtans dag. Fånigt, som sagt, men jag kan inte hjälpa det..





En amaryllis jag köpte till jul, fick en tredje stjälk och blommar faktiskt just nu. Så fin blomma det är! Blommor gör mig så glad.

Annars är jag så in i vassen trött. Det är väl så det är i småbarnstider. Att aldrig få vila från jobbets intryck, att aldrig få en dag att bara strunta i allt, äta fil till lunch och gröt till middag och se på film hela dagen. Det kommer tider till sådant, jag vet, men just nu längtar jag så mycket efter det. Samtidigt som jag också är så glad för att mina barn just nu är just småbarn. Låter kanske motsägelsefullt, men det är så det känns.

lördag 11 februari 2017

Finheter och finstunder


De står sig fortfarande, mina rosa fina tulpaner. En ramlade dock isär då jag sist skulle snitta om dem.
Just nu har jag en sådan skön stund. Robin tog tjejerna med sig till en middag vår församling har ordnat för nytillkomna till vårt samhälle. Min hjärna är så full av intryck från veckan som varit (behövs inte så mycket för att den ska bli trött) så jag är hemma. Elias, som är en riktig hemmakatt, sitter vid vardagsrumsbordet och bygger med sitt lego. Ett väldigt mysigt ljud att höra på. Han är nog också väldigt nöjd över att få vara i fred från sina systrar för en stund.

Några andra av mina små favoritstunder och sådant jag brukar slänga ett öga på och bli glad i stunden;


Lördag är min bästa dag på veckan. En anledning är förstås att jag då får mig en liten skål med godis. Allra helst lakrits. 


Precis här sitter han nu, fast denna bild var från i fredags när solens stålar letade sig in i vårt hem. Så galet vad man har längtat efter detta. Ett rum som badar i sol. Än så länge är den stunden bara ett kort tag av dagen, men snart blir det längre, så underbart. Älskar den stunden på dagen då solen lyser.


En till bild från en annan dag. Gumman fick denna söta lilla symaskin av sin farmor och farfar i 5 års present. 


Ett favoritmotiv.


Fågelmat i gamla kaffekoppar, det är bara en sådan vacker återvinning. Nu när cocosfågelmaten tagit slut fyller jag bara på med frön så mycket det ryms.


Att lyssna på Sting blir jag helt enkelt aldrig less på. När humöret är nere, när jag behöver ork att diska och städa köket eller när den tråkiga middagen ska lagas ja då slänger jag bara på en skiva med Sting och så glömmer man bort sig i musiken och bara matar på med det tråkiga utan att det behöver bli tråkigt.


Så vackert och gott. Frukt och bär är vackert! Blommor är vackert. Porslin är vackert. Att göra det fint på en liten ruta framför sig gör mig glad i alla fall för stunden och det är ju kanske den stunden som behövdes just då.


tisdag 7 februari 2017

Vem jag är?


"Värmen..känslan..det genuina..kärleken..så långt i från ängslig inredningstrender som man kan komma. Det är fantastiskt..befriande..och välkomnade på riktigt."
Ord från en instagramvän @prahlinsmycken . Ord som gjorde mig helt rörd. Jag behövde just dessa ord som hon gav till mig.



Jag tappar så lätt mitt självförtroende i mitt fotande. Särskilt nu då jag blir mer och mer medveten om hur bra fotografer det faktiskt finns och hur stora brister jag själv har. Samtidig som jag tycker att det är så otroligt roligt. Det finns få saker som faktiskt ger mig så mycket som att få fota.


En vän till mig skrev i ett mail om min blogg att jag inte skulle glömma bort att vara mig själv. Inte på något sätt skrev hon det som en pik, utan som en uppmuntran. Men jag har funderat så mycket kring det där. Hur är man egentligen sig själv?


Jag har alltid, så länge jag kan minnas försökt vara som jag tror att alla runt omkring mig tänker att jag ska vara. Har lixom vänt kappan efter vinden så att säga. Önskat att bli omtyckt överallt, eller i alla fall inte illa omtyckt.
Det är rätt korkat egentligen, men det är svårt att bryta på något jag alltid gjort. Det har gjort mig väldigt splittrad i mig själv. Utåt sett har det kanske inte märkts så mycket förutom kanske på mina kläder. Jag har lixom klätt mig i alla stilar på samma gång i någon konstig mix. På ett rätt komiskt sätt. När jag ser tillbaka på det, känns det mest bara kul, inget jag skäms över.


Jag har alltid tittat på andra och önskat att jag var som dem. Det finns med även nu i vuxenlivet, särskilt när jag läser bloggar och tittat runt på Instagram. Jag kan komma på mig själv med att vara svartsjuk och avundsjuk på hur fina hem andra har, hur vackra möbler, tapeter och inredningsdetaljer de har. Att se hur fantastiskt vackra naturbilder människor kan ta. Jag har tittat och önskat såå mycket att jag också kunde ha det lika fint och fota lika bra.


"..så långt i från ängslig inredningstrender som man kan komma.." Just den meningen talade så till mitt inre. Fick mig att se på mig själv och mitt bloggande och Instagrammande med helt nya ögon.
Jag behöver inte vara som alla andra (som de där jag ser upp till) jag kan vara den jag är. Jag menar, jag behöver inte inreda om mitt hem, hitta en stil som så många som möjligt gillar. Det är en ständig brottningskamp, att inte vilja vara som de där "andra".
Om man dessutom lägger till att "varför ska man över huvud taget behöva tänka på sådana fånigheter som en blogg och ett Instagram konto?!? Sluta upp med det och oroa dig över verkliga saker istället, det är säkert många som sitter nu och läser och tycker att du bara är så fånig." Blir det ett enda stort kaos i hjärnan.
Det är svårt att inte skämmas över den man faktiskt är, tycker jag i alla fall. Att blogga och "Instagramma" är något jag verkligen tycker så mycket om, men skäms samtidigt så mycket över att jag gör det.


Hur gör du för att vara dig själv? Vet du tydligt vem du är och vad du tycker?
Man kanske aldrig riktigt blir klar över sådana saker... För förhoppningsvis utvecklas ju alla människor under livets gång och förändras lite med tiden, tiden som ständigt rör sig framåt.