måndag 26 september 2016

Vacker tjej och vacker natur


Hej ni trogna läsare! Min fina systemkamera som jag har haft i typ tio års tid är trasig, som ni nog redan vet vid det här laget. Har känt mig så ledsen för det och inte riktigt orkat ta tag i saken och fixa mig en ny.
För några dagar sedan ringde min käre make hem och sa att han skulle bli lite sen från jobbet. Jag suckade högt, men det var ju inte så mycket att göra åt saken. Men vet ni vad orsaken till att han skulle bli sen var? JO han skulle gå förbi postombudet och hämta ut en stor låda med en "ny" systemkamera till mig. Vilken man jag har alltså. Så omtänksam. Det är typ samma kamera som jag redan har fast lite nyare en EOS 40D. Jag är så glad i den! Har först bara suttit och känt på den och haft den i min hand, men igår tog jag mig en sväng för att testa den.


September alltså, finns det någon vackrare månad?



Minstlillan sov skönt i sin vagn medan jag vandrade runt. Tog en liten sväng förbi min farmor och farfars grav. Satt där ett tag och grät en skvätt. Mins tillbaka till den stund då jag satt vid farmors säng då hon låg för döden. Alla mina farbröder och fastrar var tillsammans i rummet och sjöng alla farmors älsklingssånger. Det kändes som att jag satt i himlen då jag hörde deras vackra röster i fina stämmor. De hade bestämt sig för att sjunga Linnéa in i himlen, bland det vackraste jag någonsin hört någon göra för någon. Min älskade farmor.



Åter hemma. Här är det så stökigt. Jag har inte mått så bra den senaste tiden. Snarare rätt dåligt faktiskt. En dag tog jag mig inte ens upp ur sängen och min mamma fick komma och ta hand om barnen. Så jättesnällt av henne, men det känns fortfarande så hemskt av mig.


I går kväll tog jag min Emylinda ut till denna vackra plats. Ni kanske minns bilderna jag sist tog från denna plats. Allt är så vackert här. Och nu extra vackert då denna fina lilla tös vandrade runt. Jag tror att bilderna talar för sig själv.














 Då vi åkte hem möttes vi av en alldeles bedårande vacker himmel och natur.




Idag är det dimmigt och hela tiden regnar det lite lätt, kallar det för "fjösregn". Ett sånt där regn som knappt ens känns, men som ändå gör en fuktig.


Silvereken såg verkligen ut som silver då den var täkt med små, små vattendroppar.



Nu kan man se hur effektiva alla små spindlar har varit. Nästan överallt glittrar det av små eller stora spindelnät. Vissa små granar ser nästan ut att vara helt övertänkta av dessa nät.



Oj så många bilder det blev i detta inlägg. Hoppas du fick någon du tycker om.

onsdag 21 september 2016

Tack!






Hej! TACK för alla fina och kloka ord jag fick från er efter mitt förra inlägg, jag blev så glad av era kommentarer. Så tack!

Just dessa dagar mår jag toppen och botten på bara en och samma dag. Ja det är så tokigt som det låter. Men jag är galet, när på euforiskt lycklig i hösten. Vilken underbar årstid. Drabbades dessutom av den första "snö-längtan" idag, egentligen hoppas jag att det är ett väldigt långt tag kvar tills den tiden är här, men det var ändå en härlig längt känsla.
Älskar att vandra runt i hösten. Dock känns det så otroligt sorgligt att jag inte får ha min kamera i min hand. Den är nog utan hopp och inte är det bara att köpa en ny sådär. Kostar ju en massa pengar. Letar på blocket och tradera efter en begagnad, men det tar också tid. ÅÅåh! VAD jag längtar efter att få fota igen. Att få fota är en terapeutisk handling för mig, utan det blir jag som nere.

Det blev ett kort inlägg denna gång, men jag hoppas på ett längre en annan dag!

måndag 19 september 2016

Psykisk hälsa


Livet snurrar på.


Lite färg kan göra livet lite ljusare.


Hösten är den vackraste årstiden.


Jag vet inte om du har sett Djävulsdansen, en tv-serie som går på SVT 1. Två avsnitt har visats. Jag har sett det och blev väldigt berörd, allra mest av det första avsnittet..
Psykisk ohälsa är idag något som inte göms undan i garderoben på samma sätt idag som det gjordes förr, men det är ändå inget som är något som är så lätt att prata om. Det finns mycket skam kring psykisk ohälsa. Både för den som lider av det och anhöriga. Jag tycker att det är så bra att detta lyfts fram i ljuset, att man börjar våga prata om för då försvinner skammen mer och mer.

Aspergers syndrom vet jag inte riktigt om man kan "klassa" som en psykisk sjukdom, jag vet inte alls vad man ska klassa det som, men för mig blir "biverkningarna" av syndromet psykisk ohälsa. På grund av allt som jag har svårt med så blir jag väldigt hjärntrött, ångestfull och får svårt att hantera stress. Det är heller inget som syns på mig utifrån, det är nästan ingen som tror på mig då jag säger att jag har Aspergers. Därför är det heller inte så lätt att prata om.
En bruten arm är ju något som alla kan förstå, både vad som är problemet, vad orsaken till problemet är och vad man kan göra åt det. Något som sitter inuti i psyket är inte alls lätt att förstå sig på.
En arm kan ju också läka. De "problem" som jag har kan inte läka.

Som sagt detta är inget som är så lätt att prata om, ej heller att skriva om. Jag började med detta inlägg just efter att jag sett det första programmet i tv-serien, men slutade och har nu velat fram och tillbaka om jag verkligen ska skriva om det. Nu har jag, som du ser kommit fram till att göra det i alla fall. För varför skämmas över en del som faktiskt är en del av mig?

Jag kan nu, efter att vi gjort några livsval som att flytta bort från en massa intryck och istället bo här i skogen med endast några få grannar och att jag bara jobbar halvtid, leva helt som alla andra. Jag har inga större problem egentligen. Alla enorma utbrott och ångestattacker jag förut hade har nästan helt försvunnit. Jag har också, tack vare mina barn blivit tvungen att införa rutiner i vardagen som hjälpt mig väldigt mycket att må bra.
Samtidigt finns de där dipparna alltid där vid min sida som en ständig följeslagare.

När jag var yngre hade jag väldigt svårt att prata om mina deppigheter. Jag hade också problem med magen och använde mig av det till att skylla på när jag mådde dåligt. Att inte säga att jag var ledsen, utan istället säga att jag hade ont i magen.
Jag tror att det är ett väldigt vanligt sett att uttrycka sin ångest. Det är så svårt och känsligt att prata om, därför skyller man istället på något som många kan relatera till, som att ha ont i magen.

Det är både jobbigt och skönt att lida av något som inte syns på utsidan. Jobbigt för att alla runtomkring då "kräver" att man ska kunna och klara av det "som alla andra" klarar av. Skönt för att det är då upp till mig om jag vill visa det för andra eller inte. 

Programmet Djälvulsdansen pratar om hur det är att vara anhörig till en person med psykisk ohälsa. Tänk vilka lass som dessa människor får bära, så mycket skit de får ta. Psykisk ohälsa fräter mycket på en relation. Att hela tiden vara den som är stark, gå med en oro över hur sin partner mår och vad hon/han tar sig för. Kommer han/hon skada sig själv? Varför kan han/hon inte bara skärpa sig och fatta att hon/han inte egentligen har något att må dåligt av? Vågar jag vara svag, eller leder det bara till att hon/han kommer att må ännu mer dåligt?

Jag har den stora välsignelsen att jag har fått träffa Robin. Han har varit och är min starka trygghet. Ibland blir jag ledsen då jag tänker på hur mycket skit han har fått ta av mig. Jag har blivit enormt mycket mer självständig sedan vi fick barn, men det är faktiskt så krasst att jag skulle inte kunna leva utan honom.

Vet egentligen inte riktigt vad jag vill med detta inlägg mer än att lyfta på locket lite och tala lite öppet om psykisk ohälsa. Försöka plocka ner lite av den där muren kring detta och kanske göra det lite mindre skamfyllt.




torsdag 8 september 2016

Favoritbilder från sommaren -16

Som ni kunde läsa i förr, förra inlägget så har min kamera gått sönder. Jag kan säga så här, jag lider! Tycker själv att det är ganska så fånigt att lida över en sådan sak, men då min fina vän Helena skrev till mig på instagram att; "Nä inte är det konstigt att du är ledsen över att din kamera börjat krångla. Att fota är ju din passion." började jag tänka om. Det är faktiskt inte så konstigt. Och nu när allt är så in i bubblan vackert ute! Åh jag vill bara få springa ut med min kamera och fota...

Men här kommer i alla fall mina sommarfavorits bilder. Hoppas du hittar någon du gillar. :-D

























Ja den ljuva sommaren, hejdå vi ses nästa år igen! Jag hoppas att jag snart kan börja dela fina höstbilder. Den som lever får se. KRAM!